Nu när jag läst ut boken tycker jag att den blev riktigt bra i slutet. I börjar tyckte jag den var ganska irriterande, jag störde mig mycket på hur hon alltid träffade på Anders Strandberg och hur hon alltid tänkte på honom. Men nu i slutändan när hon började umgås med Stefan blev allt så mycket bättre. Det blev mycket verkligare än vad det var först.
Men om vi då tänker på vad författaren vill framföra med boken... är det kanske att vi alla är olika? eller kanske att vi alla får tycka och tänka som vi vill? Själv tycker jag att författaren vill försöka berätta att du som person får gilla vem du vill, du får ha vilka känslor du vill och inte låta någon stoppa dig, inte ens din vän.
Jag tror inte riktigt att det blev som Laura hade tänkt sig. Hon trodde att ingen la märket till att hon gillade Anders men så blev det inte riktigt. Istället blev det ett bråk mellan bästisarna Laura och Lena och det tog ett tag innan de blev vänner igen. Dock verkade det inte som att Anders riktigt förstod vad som pågick just för att han aldrig drog sig tillbaka utan alltid frågade henne om nya grejer.
Tillslut blev allt bra och jag är faktiskt nöjd med mitt bokval vilket jag aldrig trodde jag skulle.
Jag trodde aldrig att du skulle säga något sådant. Applåder :P.
SvaraRaderaJag håller med dig. En intressant tanke det där med att vi är olika. Man kan ta det som för självklart och så glömmer man det just därför.
Man försöker göra det som är bra och istället glömmer man bort att göra just så.
Jag gillade också slutet och att Laura aldrig gav igen varken med ord eller handlingar till Lena. Utan hon fick bara ta konsekvenserna och ödmjuka sig lite. Det är kanske nu som en ny och mer äkta vänskap kan växa mellan dem?