Jag kan inte påstå att det är en bra story. men den är bra skriven.
Laura är en väldigt förvirrande karaktär med ett bergochdalvant humör.
Allt går konstant upp och ned. jag tycker dessutom inte att författaren inte lyckas förklara karaktärerna tillräckligt.
Te.x Anders Strandberg, man får inte nånting om honom.
Det tjatas konstant om honom. Men det enda man får veta är att han har en polo tröja och spelar saxofon. Man får inte veta något om utseende eller personlighet.
Lauras förvirrade tankar reflekterar inte som någon femtonåring skulle göra, Hon fokuserar på saker som skulle vara banala för de flesta tonåringar.
Jag tycker att boken är tjatig, intryckt på allt för få sidor och aldrig kommer till skott.
jag är besviken
Välkommen till kvinnornas värld!! (Haha ;)
SvaraRaderaJag håller med om det där med att hon har förrvirande tankar, men samtidigt måste jag gå till hennes försvar. Laura lever i den mest krisfyllda tiden, då hon håller på att utvecklas som allra mest. Hennes tanke- och diskussions förmåga, hennes kapacitet att ifrågasätta, vinna, uttrycka och förstå saker och ting utvecklas och tar form. Jag tycker också att det verkar som om hon har det lite kämpigt hemma. Laura upplever ett kallt och bråkig hemmiljö, där de inte riktigt älskar varandra. Detta bildar en osäkerhet och då man gärna reagerar överdrivet eller fel.Tycker synd om henne.
Det jag själv däremot undrar över är hur deras vänskap egentligen är? Enligt mig har de blivit kompisar pga att de inte hade riktigt några andra att välja mellan. De blev kompisar för de var de "överblivna" de som inte riktigt hörde till någonstans. Och jag blir irriterad över Lena som sätter upp normer och principer hela tiden, som hindrar Laura från att uttrycka sig så som man ska göra i en vänskap. Jag tycker att det verkar som om hon söker acceptans i allt hon gör!
Ps. Sorry det blev visst en uppsatts, ha överseende ;)
Och sen angående Anders, Hans egenskaper kommer fram i hennes tankar på något udda sätt. Hon må vara förälskad kanske i hans handlingar, hans sätt att vara som människa. Hon kanske beundrar någonting hos honom? Eller så är hon så desperat i behov att få någon som ser henne, någon som inte dömer utan bara finns i hennes närhet. I hennes närhet utan att kräva något av henne?
SvaraRaderaMed tanke på att hon inte trivas hemma, vara utan stöd, stå själv (hon är ju också utan kompisar) så kan nog denna Anders vara en stadig figur. Någon som kanske känns trygg. En trygghet hon själv kanske skulle vilja uppleva eller få ta del av. Han kanske är ett stöd för henne genom att bara finnas där?